Saddams dödsdom hjälper ingen

Flyger hem från Tunisien där de tomma sandstränderna väntar på en ny turistsäsong. Det är dock inte med någon större inspiration som jag återvänder till det kalla Norden – Allt som oftast undrar man varför något folk velat bosätta sig uppe i mörkret.

I morgon firar man presidentens och demokratins fest i Tunisien. Gatorna var prydda av landets flaggor samt bilder av den ”demokratiska” presidenten som haft makten i ett tjugotal år. På flygfältet är det sista man ser av landet innan man går igenom säkerhetskontrollen en tavla av Presidenten.

Min bekant Wahid som är vicescoutchef för tunisiens scouter och som arbetar för USA:s ambassad med ett projekt som ämnar stärka medborgarsamhället i Tunisien berättade om hur landets regering försöker sätta käppar i hjulen för hans arbete. Projektet som fiansieras av USA är ett vettigt sätt att minska både på extremism, tyranni och övertramp på mänskliga rättigheter. Synbarligen ett konkret exempel på hur USA faktiskt kan sprida demokrati på ett bra sätt.

Värden som de flesta europeér och amerikaner anser viktiga att försvara och sprida-så som demokrati, rättsstatprincipen och mänskliga rättigheter-finns inskrivna i stora mängder konventioner. För att implementera principerna är det av yttersta vikt att öka medborgarnas medvetenhet och vilja att agera för att förverkliga dem. Så länge det inte finns ett starkt civilsamhälle kan konventioner skrivas och ratifieras och krig startas intill fördärvet, men någon demokrati får man inte.

Det tragiska exemplet på en total demokratispridningskatastrof har vi som känt i Irak. Saddam Husseins dödsdom var väntad men beklaglig. Condoleeza Rice konstaterar i Financial Times att

”Todays desicion is a reminder that the rule of law can triumph over the rule of fear and that the peaceful pursuit of justice is preferable to the pursuit of vengance”

George W påminner i sin tur oss om att det är frågan om “a major achievement for Iraq’s young democracy”.

En stat som dödar är inte civililicerad. Detta oberoende om offrena för avrättningen blivit dömda av en diktator eller av en farsartad cirkusdomstol som fattar sina beslut utgående från politiska målsättningar istället för juridiska principer(som i detta fall).

USA:s utrikespolitik går alltså åt skogen på många sätt. Samtidigt känner jag mig inte fullständigt modstulen gällande demokratiutvecklingen i världen(fastän den ofta får mig må dåligt). En stor orsak till detta är att jag då och då träffar människor som Wahid som arbetar med att förbättra situationen på ett väldigt konkret sätt. USA har säkert även mera resurser att satsa på stärkandet av civilsamhället i länder där människorna lever under förtryck. Det som behövs är en allt starkare politisk vilja att göra det. Den sortens arbete tar förstås tid och får inte mediauppmärksamhet-men just nu verkar det ju som om USA inte precis behöver mera publicitet om det ökade antalet likkistor som deras utrikespolitik skapar.