London, ett ar efterat

Befinner mig i London over veckoslutet, ett veckoslut som ar praglat av minnet efter terrorattackerna den 7 juli 2005, da 52 manniskor miste livet. Jag hade vantat mig en mer hysterisk stammning i London, speciellt efter att ett videomeddelande av en av terroristerna spridits at den brittiska pressen lampligt infor arsdagen. Pa meddelandet hotades med annu fler attacker om Storbritannien inte drar bort sina trupper fran Afganistan och Irak. Ingen hysteri kunde, till min stora gladje, skonjas i tidningspressen eller bland londonborna.

Responsen till attackerna var forstaligt nog skrack och oforstaelse. De narmaste veckorna efter attentaten okade cykelforsaljningen markant, och fler londonbor an vanligt tog sig till jobbet pa nagot annat satt an med metron. Tony Blair forberedde ocksa lagstftning som skulle forlanga mojligheten att halla terrormisstankta bakom las och bom utan rattegang, och retoriken var aggressiv. Storbritannien skulle mota detta hot med kraftfulla atgarder. Vad hande sen?
Jo, bara nagra veckor efterat atergick metroanvandningen till det normala, och Blair fick inte igenom sin nya lag(istallet fick han noja sig med en urvattnad kompromiss). Storbritannien anser sig inte vara i krig mot nagon abstrakt fiende, i motsats till vad USA efter elfte september sagt sig vara. Det ar klart att eflfte september var en mycket storre tragedi an 7 juli i London, och det ar naturligt att saren dar darfor tar langre att lakas. Men, faktum kvarstar att responsen varit mycket mer pragmatisk i oriket an vad den varit i USA. Trots att en del politiker ville uttnyttja situationen svalde folket inte krigsretoriken, och fordomde starkt Blairs antiterrorlagstiftning som skulle ha satt fragetecken over landets installning till manskliga rattigheter. Jag vill inte pasta att bitterna skulle vara av hogre moralisk kvalitet an amerikanerna, men jag tror att det som spelat en roll i Storbritannien varit dels faktumet att man vant sig vid att stolt utsa attacker(Blitzen under andra varldskriget och IRA:s bombkampanjer, till exempel) och sedan utga som vinnare utan att ha behovt kompromissa pa sina varderingar. I USA har Bushadministrationen skapat, med hjalp av propaganda, ett politiskt klimat dar krig, tortyr och overtramp av manskliga rattigheter ses som svar pa ett hot mot den egna livsstilen. Vad som kanske gloms bort ibland, ar att den nuvarande politiken pa manga satt ar ett lika stort hot mot frihet som terrorismen, om inte rentav storre. Det, anser jag ar en mycket storre seger at fundamentalisterna an sjalva attackerna.