Realpolitik

Riksdagen och regeringen kan så småningom förbereda sig för julsemestern. Trots talmannens rynkade ögonbryn organiserades enligt rykten julglögg på Riksdagen som höstavslutning på en politiskt sett händelserik höst. Vad vi, gemene medborgare, har lärt oss om vårt land under hösten har varit anmärkningsvärt. Personligen vill jag som medborgare åtminstone tacka diverse politiska aktörer för att ha hjälpt mig att förstå både ett och annat.

Vissa av lärdomarna jag fått härrör sig till den såkallade TEHY – striden. Grundinsikten är inte så märkvärdig eller ny, men på något vis konkretiserades den i och med höstens händelser. Som min bekant uttryckte det: Hyvinvointiyhteiskunta revitään kuntasektorilla työskentelevien naisten selkänahasta. Så länge sjuktskötarna, närvårdarna, lärarna etc. arbetar i sitt anletes svett utan löneförhöjningar rullar hjulen och staten behöver inte bekymra sig över att man strypt statsandelarna till kommunerna (alla partier som befunnit sig i regeringen sedan 1990-talets början kunde fundera på detta)… jag undrar hur många tvångslagar som kommer att stiftas i framtiden, det återstår att lära sig.

En annan sak jag lärde mig är att man inte som sjukskötare skall förvänta sig någon solidaritet av våra stora, mansdominerade fackförbund. Lauri Ihalainen hann redan kritisera TEHY för att de riskerat strejkrätten. Ok, jag förstår att TEHY som är lett av en kvinna till samlingspartist inte kan förvänta sig något stöd av de stora pojkarna, men jag föreslår att Ihalainen stryker ordet solidaritet från sin vokabulär. Vidare lärde jag mig hur de Gröna tillämpar ”realpolitik” och frågar mig nu om de inte öppet kan medge att de ”realpolitiskt” placerar sig till höger på den ideologiska kartan(trots att unga politikintresserade stadsbor helst skippar vänster - höger axeln och helst pratar om liberal-konservativ axeln, som om den ekonomiska politiken nu redan skjutits så långt till höger att den inte längre behöver diskuteras).

Slutligen lärde jag mig också att det taktiskt sett inte lönar sig för en manlig finans- eller statsminister att visa sig i tv-rutan när det hettar till om vårdlöner. Bättre att en kvinnlig minister tar smällarna – det handlade ju ändå om en kvinnodominerad bransch. Sedan, när en lösning nåtts kan man väl lite ”ryta till”, som Huvudstadsbladet på ledarplats gillar att kalla det, och berätta vad som är moraliskt rätt och riktigt.