Ryssland

Citatmaskinen Winston Churchill har sagt något i stil med att maktspelet i Kreml är lite som att observera en matta under vilken ett antal aggressiva bulldoggar gör upp om ledarskapet. Den utomstående observatören har ingen möjlighet att se vad som egentligen pågår – han hör bara stridsljuden och ser hur något rör sig under mattan och till slut den bulldog som kommer fram med livet i behåll.

Mina egna upplevelser av Ryssland är rätt så tudelade. De få gånger jag besökt landet har varit otroligt givande. Den ryska gästvänligheten jag upplevt har varit fantastisk och den kulturella rikedomen imponerande. Dostoyevsky och Bulgakov har skrivit romaner jag älskar – och det verkligt fina har varit att alla ryssar jag inlett en diskussion med om dessa författare har haft en åsikt om dem. Varefter de frågat vad jag tycker om Tolstoy och när jag bekänt min obildning och medgett att jag inte läst en rad av honom har jag fått höra att det inte gör något eftersom de alla läst Krig och fred i grundskolan och egentligen är ganska trötta på att analysera den.

I politiska sammanhang har jag däremot upplevt den andra sidan av landet i form av uttalanden som söder Lukachenkos förtryck i Vitryssland, aggressiva utspel om Rysslands rätt att blanda sig i Estlands inrikespolitik, motiveringar till varför det är helt ok att våldsamt med batonger slå ner den politiska oppositionen i Ryssland, strypa medborgarorganisationerna som vågar tänka annorlunda och hur Georgien är som ett litet barn som måste disciplineras då det uppför sig illa. Och jag ids inte börja med Tjetjenien eller de godtyckliga rättegångarna… Poängen är att det i dessa sammanhang inte är så svårt at välja vem man stöder.

Ryssland erbjuder givetvis stora möjligheter åt Finland och EU. Det viktiga är att inte låta Ryssland splittra EU genom att acceptera dess strategi att skapa bilaterala konflikter med vissa och specialpartnerskap med andra. EU behöver en gemensam politik gällande Ryssland – denna politik ska sträva efter samarbete och goda handelsrelationer, men samtidigt ska EU även kräva transparens och mänskliga rättigheter av Ryssland. Finland hade här en möjlighet då man blev EU medlem – att ta ansvaret i utformandet av EU:s Rysslandpolitik. Tyvärr hände detta inte riktigt, och Vanhanens och Centerns ambivalenta EU inställning i dagens läge hjälper inte. Den finska EU-politiken behöver en omstart, och EU behöver en koherent, gemensam utrikespolitik.