Borgmästarmodell är bäst

Försökte tidigare på veckan boka tid till studenthälsan i helsingfors. Augusti, var månaden som föreslogs. Mina värkande bihålor förundrade sig över svaret och bestämde sig för att köa till jourhavande läkaren istället, där gårdagens förmiddag förlöpte på ett angenämt sätt.

Det har under senaste dagar varit en del diskussion gällande utnämningen av stadsdirektörer. För att undvika alltför mycket diskussioner om ifall direktörerna har erfarenhet och kompetens, och framför allt för att undvika kassaskåpssystem modell Åbo och Tammerfors, tycker jag att en borgmästarmodell vore bäst. För tillfället är det inte möjligt att välja borgmästare med direkta folkval, vilket är synd. En direkt folkvald borgmästare skulle ha ett klart politiskt mandat, och skulle även tvingas svara inför väljarna. På detta vis skulle man även tvinga vissa städers maktpartier att inför borgmästarvalen profilera sig politiskt, vilket också skulle öka intresset för kommunalpolitik. I mindre kommuner skulle denna modell kanske inte vara den bästa, men alternativt kunde även kommunfullmäktige vara det organ som skulle välja borgmästaren-detta är ju ett system som redan är möjligt i dagens läge. Att sånt.

Dead Duck

Nu är det snart dags för några veckors riktiga sommarferier, imorgon är det ännu ett inträdesprov(borde definitivt läsa isället för att skriva blog-argh)- sen blir det långa sommarpromenader och liggande under ett träd långt borta från politiken(försöker åtminstone) tillsammans någon det är bäst att dela den fina känslan av frihet med. Dessutom blir det sommarluncher utomhus med nypotatis, lådvin och jordgubbar. Då man inte tillreder nypotatisarna eller ligger under trädet kan man sitta på bryggan försjunken i en solstol och läsa: ska åtmistone försöka hinna med Machiavellis Il Principe, Zadie Smiths On Beauty och någon bra biografi...vet inte riktigt vilken. Genom att läsa en biografi konstruerar man, eller rekonstruerar, den bild man har av en person. Ibland, när man läser om någon avliden person som varit synnerligen impopulär under sin karriär kan man förvånas över hur positivt personen framstår i biografin. Sen tänker man oj, kanskeske han sen också var en helt god typ. Ibland får man en lite dålig bild av tex en politiker just i slutändan av dennes karriär, mycket pga media. Kanske Tony Blairs biografi kunde läsas nu. Han är ju ganska ute, på gränsen till att vara en "dead duck" innan han ens riktigt officiellt har blivit en lame duck. Och han har väl nog meriter, trots allt, som kunde fylla en bok på några hundra sidor. Sedan kan man minnas Tony med ett leende. Innan han ens officiellt blivit utbytt. Bättrre att förekomma än att förekommas!(vilket Tony också borde ha tänkt på-för i slutändan förekommes man ändå).

Ha! Nu återvann jag studieinspirationen. Bara 200 sidor kvar...det är inte så mycket, Johan. Argh

Sommarens första match

Nu har VM i fotboll börjat även för min del. De första matcherna missade jag pga partidag, så har inte riktigt kommit in i feelisen ännu. Jag har mest följt med diskussionen om prostitutionscirkusen som väntas äga rum under turneringen. Hbl rapporterade i Söndagsbilagan om ämnet, bla var en prostituerad som uggav sig ha 30 000 kunder i månaden intervjuad. Idag har dock turneringen alltså kommit igång för mej med- inte precis något festligt i stil med Brasilien-Holland, nej det var frågan om thrillern Australien-Japan.

Partidagen då? Som säkert de flesta noterat, vann Steffi Wallin överlägset i partiordförandevalet. Etablissemangets kandidat, säger många-b.la Björn Månsson i dagens Hbl-ledare. Jag skulle kanske snarare säga att Steffi var partiets kandidat. Det överväldigande stöd han fick är ett tecken på hans förmåga att samla en rörelse, vars medlemmar i många frågor har en totalt motsatt åsikt. Två frågor SU lyfte fram på partidagen var Adoptionsrätt åt homosexuella, samt könsneutral äktenskapslagstiftning. Våra förslag gick inte igenom denna gång, men som jag ser det är det frågan om en process som tar lite tid. I sinom tid kommer attityderna att förändras ifall vi och andra orkar kämpa. Det viktiga är att diskutera, det måste kommas ihåg att tystnad också är en form av maktutövning. Det får inte skapas en atmosfär där man inte vågar lyfta upp även känsliga frågor, hur mycket press de konservativa än sätter på dem som de uppfattar som "radikala". Hur som helst är jag säker på att Wallin kommer att klara av att leda SFP på bästa möjliga sätt. Segertalet var ett ypperligt bevis på att partiet fått en ledare som har retorisk talang och som är ett trovärdigt ansikte utåt.

Just det, Australien vann med 3-1. Det var landets första VM-seger någonsin, lärde jag mig.

SFP behöver nya visioner

Bibliotek hör till mina favoritplatser. På morgonen besökte jag både Tölö bibliotek och Soc och Kom biblioteket. Det senare är ett speciellt ställe, gillar den dammiga atmosfären. Lånade inträdesboken till statsvetenskapliga linjen vid skolan, samt en bok om Finländsk socialpolitik(Antti Karisto mfl: Finland i förvandling). Det socialpolitiska verket kommer väl till pass med tanke på SU:s socialpolitiska tankesmedja. Efter de mysiga biblioteksbesökena flanerade jag lite i Tölö. Tölö är en fin stadsdel-det finns vissa ställen i en stad man speciellt fäster sig vid, utan att man ens riktigt vet vad det är som attraherar-det är någonting med atmosfären, som förstärks av sommaren. Staden är bäst på sommaren. När det är lite dammmigt och gatan blir klibbig av värmen(Blaah, nu blir jag väl lyrisk. Dessa klibbiga gator är ett ytterst sällsynt fenomen här på våra breddgrader)

Imorgon bär det av till Vasa på partidag. Där kommer SFP som bekant att välja partiordförande, mitt val kommer att vara Stefan Wallin. SFP behöver föryngring och nya visioner, en ledare som inser att vi står inför nya utmaningar. Till dessa hör bla. att uppfånga de tvåspråkiga väljarna, men också att fortsätta försvara de svenska frågorna utan att glömma att vår trovärdighet inte endast kan byggas på språkfrågorna. Vi måste ha visioner om samhället som helhet, visa att vi har beredskap att presentera hur vi anser att Finland, Europa och världen skall vara i framtiden. Mycket måste göras på jämställdhetsfronten, diskriminering av minoriteter är alltjämt ett faktum. Kvinnor behandlas ojämlikt överallt, något som tvingar oss att i praktiken vara feminister. Arbetsmarknaden måste göras tillgänglig, arbetslösheten måste minskas. Miljön håller vi aktivt på att förstöra, så även här måste alternativ till vårt nuvarande levnadssätt att presenteras. Vi lever i en enda värld, Finland är inte ensamt och måste agera solidariskt inom statssamfundet för att hjälpa till at bekämpa problem som fattigdom, HIV och klimatförändring. För att kunna agera globalt måste man kunna samarbeta regionalt. Här är EU och Europa vår spelplan. Men inte heller i ett Europeiskt kontext klarar vi oss utan att ha ett gott Nordiskt samarbete...På dessa frågor, och mycket annat, måste SFP kunna svara. Steffi har de ledaregenskaper som kan hjälpa partiet att vara progressivt och med i tiden. Dessutom är han en god typ som det är lätt att prata med, en som garanterat lyssnar på fältet och vet vad som är på gång även i de minsta lokalavdelningarna.

Finlandiseringsspöket finns alltjämt kvar

Amiral Kaskela talar om att allmän värnplikt är det ända möjliga ifall Finland vill ha ett trovärdigt försvar, Vanhanen bekräftar centerns negativa inställning till Nato och Hautalas tal i riksdagen väcker ett ramaskri. Det känns lite som om vi skulle ha gått bakåt i tiden...eller, kanske är det så att flera av våra beslutsfattare ännu lever kvar i finlandiseringens tidevarv?

För att börja med värnplikten och Nato. Ja, det nuvarande värnpliktssystemet har varit bra på många sätt och vis. Vår långa gräns till vår östra granne och alliansfriheten har varit argumenten. Under kalla krigets tid kan Paasikivi-Kekkonen linjen säkert ha varit strategiskt smart, fastän jag som vuxit upp under en tidsperiod då Sovietuniuonen mest varit ett kapitel i närhistorien har svårt att se ifall det alltid var riktigt nödvändigt att huka så mycket som Finland gjorde. Nu är situationen dock en annan. Finland deltar i mycket samarbete med Nato, och det är lite konstigt att frivilligt låta bli att delta i beslutsprocesserna. Jag tror starkt på president Ahtisaari då han menar att det är bra såväl för världen som för Finland, att allt fler länder deltar i så mycket internationellt samarbete som möjligt. Det är just så man undviker polarisering.
Ifall vi är militärt allierade tror jag inte på en föråldrad värnpliktsarmé. Vi bör ha manskap som klarar av att bemöta dagens hotbilder, maskap som får en bättre och mer specialicerad utbildning, manskap som kan utbildas kontinuerligt i reserven. Jag ser ingen som helst poäng med att upprätthålla en reserv som inte hålls med i utvecklingen. Jag ser inte heller någon poäng i att utbilda allt det 6 månaders manskap som utbildas. Dessutom, vad är det för stenålderstänkande som tvingar män till att utföra värnplikt medan kvinnorna inte måste? Alternativ kunde vara den av SU förespråkade modell med universiell värnplikt, där en del av årskullen skulle få militär utbildning och resten civil krishanteringsutbildning.
Ett annat alternativ vore yrkesarmè, eller helt enkelt att man skulle kalla in färre. Min favorit skulle vara en modell med frivillig värnplikt, som skulle kompletteras med uppbåd ifall platserna inte skulle fyllas.
Sedan Hautalas tal. Hurra för det! Mycket har talats om tid och plats, men Hautala har helt rätt i att kritisera Ryssland vid ett tillfälle då det märks och hörs. Det talas jämt om att vi måste prata om problemen i den ryska demokratin, men när någon äntligen talar om det blir det skandal. Skulle det gälla ett annat land så skulle det inte ha blivit ett liknande rabalder, men när det är frågan om Ryssland så blir vi hysteriska i äkta vsb-tida anda.

Makt genom påverkan!

Deltog idag tillsammans med förbundsordförande Anna och vår organiastionssekreterare Helleke på diskussionstilfället Makt genom påverkan, som ordnades i riksdagen av Europaparlamentet, Riksdagens stora utskott och Allians. Det blev en tidig morgon med väckning klockan sex och jag som hatar att stiga upp så tidigt. Argh, kunde man tro att jag tänkte. Men nej. Vädret var såpass soligt att morgonen kändes perfekt. Och vad är inte bättre än att starta en dag med att diskutera politik och EU(förutom kanske två saker jag kommer på just nu, nämligen sparris och att sova länge på söndagsmorgonen )?

Själva tillfället, som samlade representanter från ett flertal ungdomsorganisationer, var menat att vara en interaktiv diskussion mellan Europaparlamentets talman Josep Borrell Fontelles, de politiska gruppernas ordföranden samt ungdomsorganisationernas representanter.
interaktionen var lite sisådär, men flera intressanta ämnen lyftes upp till diskussion. Borrell var arrogant nog att beklaga sig över att så få frågor som ställdes verkligen hade något att göra med EU-lagstiftning.

Tiina Niemi, ordförande för Suomen lukiolaisten liitto, öppnade en diskussion om ifall rösträttsåldern borde sänkas till 16 för att engagera ungdomar. Samlingspartiets ungdomsorganisation uderstödde tanken(i alla fall i kommunalval). Svaren från panelen var mest långa ochs svävande, och socialisternas Martin Shulz sade att det krävs äkta ungdomsmobilitet och starkare engagemang av ungdomar i allmänhet för att förbättra ungas påverkningsmöjligheter. Som Finlands scouters representant Jaakko Weuro konstaterade finns det nog ungdomar som är aktiva, men de saknar möjligheter att påverka på riktigt. Han lyfte även förtjänstfullt fram att det är värt att påminna sig om situationen för hundra år sedan, då det debatterades om ifall kvinnor och fattiga skulle få rösta. Nu är det norm att de får.
Det är sant att man inte löser alla problem med att sänka rösträttsåldern, men att påstå att en 16 åring inte är en individ som är tillräckligt rationell och förståndig för att rösta är att förbise faktumet att samhället hela tiden kräver allt mera av de unga, och att de unga förväntas klara sig ute i samhällslivet allt tidigare. De unga vet vad de vill, och de bör även få besluta om saker viktigare än vilken färg soffan i deras ungdomslokal skall ha.

En annan sak som lyftes upp var EU:s konstitutionella fördrag. Populisten Jens Peter Bonde, som är en aktiv EU motståndare, ville på felaktiga premisser torpa hela processen. Flera i panelen ville däremot att en ratifikation ska äga rum i så många länder som möjligt så snabbt som möjligt. Med eller utan folkomröstning. Jag är en varm anhängare av EU, och vill inget mer än att EU ska ha en konstitition som liknar det förslag som, till följd av en populistisk debatt, förkastats i folkomröstningar i Frankrike och Holland. Jag anser inte heller att en folkomröstning i Finland vore helt nödvändig. Politiskt ledarskap behövs ibland, och det är ju också därför vi valt representanter till parlamentet. Jag är ändå skeptisk till att försöka forcera igenom ett konstitutionellt fördrag som nu blivit en sådan symbol för det avstånd som tycks finnas mellan folket och EU:s beslutsfattare. Trots att diskussionen i Franrike på många sätt var osaklig, var det ändå folkets vilja att förkasta förslaget, och det måste sägas att politikerna inte heller tog ett ansvar i att sprida korrekt information i tid. Nu kan man inte direkt gå in och säga: ni hade fel. Vi måste försöka komma på mer konstruktiva sätt till att öka dialogen mellan medborgarna och "EU" innan vi kan få en hållbar konstitution för Europa